• Svenska
  • Norsk
  • Danmark
  • Finland
  • Snabba leveranser
  • Öppet köp
  • Bäst kundtjänst

Belysning

Lite information om belysning

Historik och fakta

I äldre tider användes elden sken som belysning. Ville man ta med sig sin belysning användes en fackla av vedträ. Oljelampan är gammal tidig belysning som spred sig snabbt i samhällena. Första oljelamporna gjordes med hjälp av en bit mossa som flöt i en skål med tran eller ister. Det flytande fettet var bränslet och mossan fungerade som veke och gav en svag sotande låga.

Utvecklingen av oljelamporna gick framåt. Lampoljorna blev bättre bland annat användes rovolja en lång tid som bränsle. Oljelamporna utrustades med glas för att göra lågan mer jämn. Den senare utvecklade oljelampan använder fotogen som bränsle och har oljehus med luft intag vilket gör lågan okänslig för vindpustar. Vekarna utvecklades också, lingarn som används byttes ut mot bomullsgarn.

Stöpa ljus genom att doppa ett vekegarn flera gånger i en smälta av något brännbart ämne finns dokumenterad från 1100-talet, men har rötter som går tillbaks ända till vikingatiden. Till de första ljusen användes bivax eller talg, som stöptes till ljus.

Ljus som stöptes i stearin fick en lång brinntid och tendensen för att rinna minskade. En billigare variant att stöpa ljus var att använda paraffin, som har kortare brinntid och rinner gärna.

Belysning kan fås genom att använda en låga från förbränning av gas, olja eller fotogen. En bunsenbrännare för lysgas utvecklar en bra värme, men ger nästan ingen belysning alls. Kompletterar man med ett glödnät (auerbrännare) får man ett utmärkt ljus. Glödnätet (eller strumpan, som den kallas ibland) är mycket skör. Som ny och oanvänd är den hanterbar med varsamhet, men när den används består den bara av ett mycket ömtåligt skal av oxider.

Gaslyktor var 1800 talets offentliga belysning utomhus, alla större städer i Sverige hade sådan gatubelysning i de finaste kvarteren. Fotogenlykta med en speciell form kan kompletteras med en auerstrumpa och ger då ett mycket starkt ljussken.

En så gott som försvunnen belysningskälla nuförtiden är karbidlampan, drivs med kalciumkarbid under vattenbegjutning, då brännbar acetylengas utvecklas. Nackdelen är att karbiden naturligtvis är mycket fuktkänslig och ställer höga krav på en torr förvaring. Dessutom har den en obehaglig lukt. Restprodukten, när all acetylen har drivits ut av vattnet, luktar ännu värre. I början av 1900-talet användes karbidlyktor som cykelbelysning. Ända till slutet av 1900-talet användes karbidlyktor inom militären som belysning i tält.

Belysning är nuförtiden för det mesta elektrisk. Elektrisk belysning har en ljuskälla som kan vara glödlampa, halogenlampa, lysrör eller Led.

Stäng